Vilken underbar dag det är idag! Solen skiner, fåglarna kvittrar och det finns ingen bitande kyla längre. Snart är snön också borta, och jag håller tummarna för att vi har sett den för sista gången på några månader nu.

Robert har börjat jobba idag, skönt för honom. Och jag mår faktiskt bättre, idag är första dagen jag överhuvudtaget kan prata så man förstår mig. Jag har till och med varit ute idag och det var såå skönt att få komma utanför detta huset! Gick en sväng bort till mamma, tog en fika med henne och hennes granne Inger. Hon blir så glad när vi kommer och man känner sig faktiskt riktigt uppskattad. I deras trädgård hittade vi även små underbara snödroppar, och tulpaner. Förstår ni hur man kan bli så glad för det? Jo, det blir jag. För mig är det ett riktigt tecken på att våren är inte räckhåll. Jag vet att jag tjatar mycket om våren, det är för att jag blir så deprimerad under vinterhalvåret. På våren och sommaren kan man börja leva igen.

När jag väl kommer hem, gick jag en liten runda i min trädgård och hittade samma fynd här. Yes! Har även köpt med mig rosa tulpaner hem idag, för jag tyckte att jag var värd dom! :)

Ja, och så var den ute. Den efterlängtade HM Home-katalogen. Inte en dag försent, fast att den egentligen skulle varit ute den 1 mars. Det var med stor spänning jag öppnade den. Fast jag måste faktiskt säga att jag blev en aning besviken. Bilderna var så uppgjorda och innehåller ALLT på en och samma gång, så jag kan inte koncentrera mig på själva varan. Det känns som att dom har gjort allt för att det ska se ut som en inredningstidning, så mycket att dom har förstört köpkänslan. Det bästa med katalogen, var naturligtvis de fantastiska "HM-priserna", för dom uppskattar väl alla?! Men dock kunde jag inte hitta något jag verkligen kände att jag ville ha. Och det var väl kanske skönt? Det var en speciell stil dom har riktat in sig på, men frågan är hur länge den kommer vara speciell? Hur lång tid kommer det att ta innan tre fjärdedelar av Sveriges befolkning äger det mesta från HM:s inredningskatalog? Inget mer än priserna föll mig i smaken, tyvärr. Till Roberts glädje :)

Jag har alltid en tendens att få munsår när jag är sjuk eller stressad. Jag klarade mig hela veckan utan ett enda spår av det, men tror ni inte att jag har det på käften när jag vaknar idag? Nej, jag är inte bitter. ;) 

Förresten, jag sov till två (!) idag, vet inte hur jag lyckades men jag tror faktiskt jag känner mig lite bättre i kroppen. Jag hoppas det! 

Nu måste jag ju fråga. Frida Nolte, vart har du tagit vägen? :) Jag måste ju läsa din blogg varje dag och nu är den borta med vinden. Trist, tycker jag.

Titta, jag lyckades till och med att rimma, men det var ju inte så svårt.

I Torsdags den 19e februari, var det 4 år sen jag och Robert blev ett par. Det har hänt så mycket sedan dess, men ändå kan man titta tillbaka och det känns som att allt hände igår. Jag var bara 16 år, en liten mes som trodde jag ägde världen (haha) och där var han, killen som var supersnygg, 4 år äldre och det var sååå coolt.  Och vi lyckades bli kära i varandra, och jag tror att vi redan från början kände att detta är verkligen riktig kärlek. Jag föll pladask. Det faktum att jag stötte på hans bästa vän först verkade inte spela någon roll. (Förlåt, hjärtat) Det blev vi och jag tror, eller vet, att vi har gått igenom  mer än de andra paren i vår ålder har gjort. Men jag vet också att det är det som har gjort att vi är här idag. För när man tänker efter så är vi ett unikt fall. Vi har båda gjort många misstag, men vilka har inte gjort det?! Men det har även lärt oss att ta vara på det vi har! Man ska vara rädd om varandra, trots att man ibland kan tycka att den andra är en stor idiot. För när det väl kommer till kritan, så finns det ingen jag hellre vill vara med än Robert. Och han har gett mig det finaste man kan få, vår son, och visat mig vad äkta kärlek verkligen är. Jag älskar dig, Robert Hoffner!

Okej, då har jag varit sjuk i snart en vecka. Jag har tappat allt man kan tänka sig, rösten, smaken, lukten och framför allt stinget! Febern har lagt sig men förutom det så har det bara blivit värre, inte bättre på något sätt alls. Innan kunde jag i alla fall säga några ord, men nu har min stackars röst försvunnit helt. Jag hoppas för min skull att den snart kommer tillbaka. Melvin undrar väl varför mamma inte har pratat med honom på flera dagar?! Hon bara rör på munnen.  

Älsklingen har gjort pizza till mig, det var mitt önskemål. Walhalla i och för sig, så att han skulle slippa laga mat till denna bortskämda varelse. Men han gjorde ett bättre val och gjorde egen, det var så mycket bättre än hämtpizza. Ja, konsistensen i alla fall. Och stackarn blev ledsen för att jag inte kände hur gott den luktade och hur bra den smakade.

Egentligen skulle han börjat jobba imorgon, men det blir nog inte så. Han längtar verkligen till jobbet och jag förstår honom, det är inte kul att vara hemma med en sjuk Rebecca. 

Jag längtar efter att få packa in Melvin i alla ytterkläder, som jag så annars hatar, bara gå en sväng med honom i vagnen. Bara få vara en bra mamma igen, för nu orkar jag bara ha honom i två minuter sen skriker min kropp och Melvin med för den delen. Usch, jag tror att jag snart blir knäpp på riktigt.

En enda lång klagovisa denna veckan, och jag måste skriva för jag kan inte prata och jag HAR rätt att klaga. Take it or leave it.

Jag längtar efter att få se ett annat ansikte snart :)

Och förresten, nämnde jag att jag tappat rösten? Yes, helt borta. Om jag inte viskar med mjukaste ton. Robert tycker nog att det är rätt skönt, men jag börjar bli trött på att skriva lappar. Försöker lindra de tusen knivarna i min hals med varmt honungsvatten men det blir bara ett stort fiasko, usch... Behöver jag säga mer? Jag tycker jag har fått mer än vad jag förtjänar nu, så här hemsk har jag ju inte varit!

Usch, det tycks inte alls ge med sig här, så tråkigt detta är! Jag klättrar snart på väggarna, jag orkar ingenting men samtidigt vill jag inget hellre än att göra massor! Både Melvin och jag har legat i 39 graders feber, sån tur är så mår Robert mycket bättre och får ta hand om oss.  Stackarn, han har två sjuka bebisar att ta hand om. För det är verkligen så, jag är hemsk när jag är sjuk, fruktansvärt gnällig. Skulle nog till och med chansa på att jag är värre än de flesta sjuka män, och det är ju inget att vara stolt över direkt. Men han är guld värd min Robert, som står ut. Och stackars min lille gosse, han har det så jobbigt. Jag borde skämmas att klaga egentligen. Jag vill ge honom så mycket kärlek nu, men känner att jag inte kan. Han behöver ju allt han kan få!

Känner att detta blev ett rätt gnälligt inlägg, men så får det bli ibland. Nu ska jag gå ut och sätta mig vid matbordet. Min man har gjort pannkakor till mig (utan att jag ens bad honom) så nu ska jag visa min tacksamhet till honom. Och sen får jag se hur många pannkakor som slinker ner :)